Det har nu gått 2 v sedan Vätternrundan. En resa för både kropp och själ. En resa som har tagit lång tid att smälta och som jag fortfarande har svårt att sätta ord på.
Jag börjar med en kort summering av loppet. Teamet träffades på fredag kvällen och gick igenom vår taktik. Upplägget var att köra två par och om/när vi blir ordentligt trötta skulle vi gå över i belgisk kedja. Vi gick igenom sista väderprognosen som visade medvind ner till Jönköping och sen... Cyklistens värsta farhåga, motvind på andra sidan. Med detta som utgångspunkt kom vi överens om att vi måste trycka på ordentligt första 10 milen, då vi skulle behöva marginalerna på "andra sidan". Sagt och gjort så snittade vi drygt 40 km/h första 10-12 och jag kände mig stark när vi vände... Tyvärr tappade vi två personer redan efter de första milen, fortfarande oklart varför... När vi vände efter Jönköping tog vinden tag i oss, det var precis som att kliva in i en vägg... Motvind, kantvind, sidvind, ja, det blåste från alla håll. Detta tröttade ut oss och tyvärr så slet den sönder vår klunga. Vid 14 mil gick jag ner för att taktikvila (dock fortfarande rätt stark) men efter det hade jag jättesvårt att komma in i ett flow och jag hattade ut och in i klungan betydligt mer än vad jag hade hoppats på. Jag låg bakom en hel del och tampades med mitt mentala jag, jag forcerade fram några positiva tankar i syfte att övervinna tankar av prestationsångest, stress, besvikelse mm ...jag tänkte mycket på återhämtning, att "snart är jag tillbaka" "jag står över ett varv till sen...." Osv ... Med facit i hand tror jag att det var mycket osäkerhet som gjorde att jag låg bakom mer än vad jag ville, en osäkerhet över att inte veta hur kroppen reagerar när jag kommer längst fram och ska vara med och dra samt en rädsla över att inte vara en tillräckligt stor resurs för teamet...
Som sagt, jag har ingen erfarenhet av att hålla på så pass länge och det handlar mycket om att lära känna sin kropp.
Vi stannade totalt 9 min, ett 1 min kiss-stopp och 2x 4 min depå stopp... Jag tampades med ett ständigt illamående och magkrämpor till o från, kroppen sa ifrån ordentligt under sista stoppet och där både kräktes jag och fylla på med vätska och energi samtidigt... Då kom tanken "vad håller jag på med" "det här är ovärdigt" men lika fort som tanken kom så var den som bortblåst och jag satt återigen på cykeln igen... 😏 när det var 3 mil kvar (och jag i normala fall vill påbörja upploppet.. ) då tog jag helt slut och vi var några som gled ifrån klungan ytterligare... Det var mentalt sett det jobbigaste och mest knäckande på hela resan.... Då tog kroppen slut helt och hållet och Jag hade inget mer att ge...
Världens bästa kollega och cykelcoach kördecupp vid min sida och gav mig en sista energi-boost genom sin närvaro..,, när det var 6 km kvar sa han till mig
-Marlene, nu är vi hemma!
Det var ett "moment" som jag bär med mig som ett av mina starkaste minnen, den känslan var obeskrivlig... Tårarna strömmade nerför mina kinder och till slut rullade vi över mållinjen på 9 Tim och 9 min...
Det har tagit mig 2 v att smälta denna obeskrivliga resa (om jag ens har lyckats än... :) ) jag reflekterar och analyserar fortfarande, men jag tänker framåt och tänker nytt och har massor med nya erfarenheter som jag kommer att använda som tillgångar och förvalta på bästa sett!! VR14 -check!!! 
Kommentera